Ang min träning & jobb

Jag började min träning den 22 september 2012, visste inte riktigt vad jag gjorde, men lärde mig mer och mer med hjälp av vänner och internet. Insåg hur bra, både fysiskt och pshykiskt jag mådde utav det, och det var inga problem alls att vilja fortsätta. Det var aldrig något jobbigt "måste" för mig, utan det var bara något jag hade i min vardag, som bara skulle hända varje dag.
 
Anledningen till att jag började från första början, var att jag som många andra, inte hade något jobb. Jag åkte runt till 30 tal ställen, lämnade cv, försökte lämna ett avtryck, men ingenting gav resultat. Tyckte det va så sjukt jobbigt att inte ha något jobb, att känna att jag inte gör något vettigt om dagarna. Så jag försökte fixa ALLT här hemma, men det räckte liksom inte. Så med ångest av att inte ha ett jobb, och otroligt mycket rastlöshet, bestämde jag mig för att testa på gym.
 
På en gång när jag börjat, kände jag inte av min såkallade ångest alls. Det blev lite som en drog att åka till gymmet, för jag visste hur bra jag skulle må. Ofta kunde det hjälpa mig nästan en hel dag, utan att jag mådde dåligt över att jag inte arbetade. Förstår ni hur underbart det var?

Men efter redan två månader fick jag veta att jag skulle få komma och provjobba en månad senare i en handelsaffär. Den lyckan va helt otrolig, men var fortfarande väldigt nervös för att göra bort mig. En månad senare, stod jag där, och fick veta på en gång - Känner vi att detta inte funkar kommer vi säga det på en gång.
Nervösiteten steg, men de gjorde mig också mer taggad att få visa hur bra jag är. Nog om det, allt gick bra, dom kände att jag var duktig, och fick stanna kvar.
 
Detta var ingen heltidstjänst, och inte heller deltid, utan detta var extra timmar, alltså inrigningar som kunde ske en timme innan dom ville ha mig på plats. Jag brydde mig inte alls, utan kombinerade detta jobb med min träning, och det rullade på riktigt bra. Men tiden började gå, och jag blev inringd mer och mer. Ni som känner mig, vet hur svårt ett nej är för mig, så ja, jag kunde helt enkelt inte säga ifrån. Jag blev mer och mer stressad, och ångesten började långsamt krypa tillbaka. Jag blev alltså inringd mer än 180 h per månad.
 
Det är otroligt krävande att bli inringd, hur som helst, när som helst, i 6 månader. Jag tyckte det var jättejobbigt, eftersom ja inte ville säga nej, om dom skulle ge någon annan jobb i första hand. Iallafall, åter till träningen. Många gånger när jag var på gymmet, blev jag inringd, och detta gjorde att jag kände stress, ÖVERALLT. Jag fick inte längre ut samma lycka av att träna, just för att jag hela tiden trodde telefonen skulle ringa. Jag blev skadad.
 
Jag kämpade vidare, men fick sedan erbjudande om ett såkallat sommarjobb, där jag, ensam, skulle ha ansvaret över ett helt café ink personal. Så jag tog det. Träningen hade nu hamnat lite på bakkant, men jag åkte dit någon gång i veckan. Inte längre för det gjorde mig lycklig, utan för det hade blivit ett såntdär jobbigt "måste". Jag såg inte längre några framsteg i min träning, eftersom jag inte gick in för det på samma sätt. Tillslut tog jag en paus. Att jobba över 50 h i veckan, och sedan känna sig tvungen att åka och träna, funka helt enkelt inte för mig. Det var mycket arbete att ha allt ansvar, och tog mycket tid.
 
Har varit så otroligt stressad ganska konstant, i ca 9 månader, tills vecka 33, den 11 augusti 2013, då jag åkte till Rhodos. Ingen träning, inget jobb, BARA VILA. Det kom verkligen precis i rätt tid, va helt genomarbetad och trasig. 
 
Nu har jag åter igen inget jobb, men den ångesten jag hade för ett år sen, är som bortblåst. Jag vet att jag inte skulle klara av att ha de såhär för länge. Men nu har jag lite planer som ska hända, så det känns underbart. Jag har pengar undansparade så jag klarar mig, och jag sysselsätter mig bra om dagarna. Men försöker att hålla alla "måsten", borta från mitt liv.
 
Jag har nu i ca 3 veckor velat ta mig tillbaka till gymmet, men inte riktigt fått pushen, och inte tagit mig dit helt enkelt. Men igår, åkte jag dit med min bror och Sandra. Min brors kompis kompis Jonas, en vältränad jävel som kan iprincip allt om maskinerna, och teknikerna osv, var där, och det slutade upp med att han fick hjälpa mig. Den lyckan jag fick ut av min träning förut, är tillbaka, helt och hållet. Det största för mig var när han sa : Har du tränat innan? För de syns på din teknik, du gör helt rätt. Det gjorde mig så jävla lycklig, att jag faktiskt få feedback på min tidigare träning. Jag gjorde faktiskt någonting rätt.
 
Ne, nu känner jag att jag börjar tappa mig lite i texten och vet inte vad jag ska skriva mer. Jag har en asnajs träningsvärk idag som jag saknat. Jag känner mig lite starkare, lite bättre, och känner bara att jag mår så mycket bättre mentalt nu, än vad jag gjort det senaste året. Kommer aldrig ångra det jag gjort och gått igenom nu, för jag har lärt mig så mycket om hur mycket jag och min kropp klarar av. Psykiskt som fysiskt.
 
Haha fyfan, vilken text, orkar inte ens kolla igenom igen efter rättstavningar och sånt. Tog du dig igenom texten, så credit till dig! Det kändes iallafall otroligt lättande att bara få ut dehär och kunna börja släppa allt som hänt och gå vidare i mitt fantastiska liv. :)