Det gick inte som jag tänkt

Jag vill börja med att få dig att förstå att detta inlägg inte är till för att gnälla. Det är inte till för att du, eller någon annan som läser detta ska tycka att jag är gnällig och tycker synd om mig själv. Utan detta inlägg är till största del för mig själv, men också till er som märkt och ifrågasatt att jag inte varit mig själv den senaste tiden. Ni som har frågat hur jag har mått och fått ett veligt "bra" till svars. Har du inget intresse av att få en förklaring kring detta så ber jag dig nu att sluta läsa, för då framstår troligtvis inte kommande text på tänkt sätt.
 
Jag har under den senaste tiden haft en ganska tuff period. Allt började för ganska länge sedan, men det slog igenom ordentligt förra månaden. Det kändes som jag stod med ryggen lutad mot en flera meter hög glasvägg, fylld med vatten på andra sidan. På ett ögonblick kändes det som att glasväggen försvann och allt vatten föll över mig så att jag åkte rätt ner i marken. Det kändes som att vattnet fortsatte trycka mig ner mot marken fast jag försökte resa mig, vattnet tog aldrig slut. Du kanske har varit med om en sådan dröm där du blir jagad av någon, varav du själv helt plötsligt inte kan springa där ifrån? Dina ben vägrar röra på sig och paniken sprider sig i kroppen. Det är precis den känslan jag upplevde, återupprepade gånger. Varför detta slog mig vid just denna tidpunkt vet jag inte. Jag tror inte riktigt jag förstår fullt ut vad det är som har hänt mig. Men jag tänker iallafall försöka förklara.
 
När jag växte upp hade jag aldrig någon särskild talang eller någonting som jag var extra duktig på. Jag presterade absolut bra i skolan, men jag var ingen MVG-elev som tyckte att skolan var lätt. Där emot fick jag i tidig ålder ta mycket eget ansvar. I alla olika väder fick jag se till att gå ca 1 km till bussen för att därefter ta bussen till skolan, redan i grundskolan. Alla läxor och allt skolarbete löste jag också på egen hand. Allt var inlämnat i tid och jag såg till att alltid ha med rätt saker både till skolan och hem efter. Jag tror att eftersom jag var sista barnet, så hade min mamma och pappa fått en ganska tillbakadragen föräldrarroll. Vilket gav mig utrymme att lösa mycket på egen hand. Även fast jag växte upp utan regler och hökar till föräldrar, så har jag alltid haft ett väldigt stort samvete och skulle aldrig våga göra ett snesteg med flit. Detta är något som gjort att jag då hade, men även idag har väldigt mycket press på mig själv. Press att jag ska lyckas lösa saker på egen hand. Jag tror att mina höga förvätningar på mig själv började redan här. Jag ansåg att det var en självklarhet att jag skulle klara allt som förväntades av mig själv och andra. Inga frågetecken och inget tvekande, det skulle bara lösa sig.
 
Några år senare runt om 13-14 års ålder fick jag mitt första riktiga jobb. Ett sommarjobb i Medevi Brunn som innebar mycket kundkontakt. Jag tvekade inte en sekund på att jag skulle klara jobbet, tankarna att jag inte skulle klara det fanns inte ens på kartan. Sagt och gjort så skötte jag mig väldigt bra och slet på hela sommaren. Någon gång här uppmärksammade människor i min omgivning att jag var väldigt engagerad och arbetsglad, vilket jag fick höra flertal gånger. När detta sedan nådde mitt ego, gav det mig en väldigt stor boost. Det gav mig en så otroligt bra självkänsla att vara riktigt duktig på någonting. Åren fortsatte och likaså fortsatte jag att omge mig med mycket jobb, vilket jag tyckte var otroligt givande. Jag började värva kontakter och fick möjligheter titt som tätt. Jag tänker inte gå in mycket mer än så från min barndom. Det jag vill få fram är att jag utvecklade något slags beroende för att få komplimanger kring mina prestationer. Jag ville få höra att det jag gjorde var bra och känna mig uppskattad. Jag utvecklade en känsla av att aldrig känna mig nöjd. Jag kände då, likaså nu, att det alltid finns något nytt att lära. Det finns alltid en bättre nivå av mig själv att uppnå och livet är för kort för att hålla tillbaka på möjligheter. Det fanns inte längre ett stopp.
 
Detta har på senare år satt mig i ganska knepiga situationer. Jag har otroligt sällan använt mig av ordet nej. Istället har jag tagit mig an otroligt många utmaningar och möjligheter, vilket jag ser som positivt. Det har ändå tagit plats vid tillräckligt utspridda tillfällen. Det jag menar är att jag har tagit mig an väldigt mycket, men att det ändå har klaffat så pass att jag har hunnit med, fram tills någongång förra året. Då jag började ta mig an mer än vad jag räckte till. Jag väljer att inte gå in på detaljer. Men i stort så stod jag plötsligt där med tre olika jobb, en pågående universitetsutbildning på helfart, en häst som skulle skötas, ett hus som skulle hållas iordning samtidigt som jag tränade minst 5 dagar i veckan. Dessutom ville jag prioritera min familj och mina vänner mitt i denna röra. Du hör ju själv? Tanken är att bara min utbildning ska ta upp 100%. När jag ser det såhär så förstår jag att det inte är logiskt, att det inte är hållbart. Men jag kämpade mig igenom ett helt år. Jag slapp ta studielån som var ett av mina mål. Jag jobbade och slet som ett jävla djur på cirkus. Jag måste tillägga att min mamma verkligen från början, var på mig att jag skulle tagga ner. Både hon och pappa försökte väl få mig att sluta stressa och släppa saker. Men när man har satt sig i ett sådant ekorrehjul, så går allt så fort att man inte stannar upp och känner efter. Alla känslorna läggs åt sidan och man bara kör, kör tills det tar stopp.
 
Det känns som att jag har stått mot den där glasväggen jag pratade om tidigare. Och att jag för varje dag det senaste året har hällt jag en hink med vatten på andra sidan. Varav glasväggen tillslut inte höll, utan brast. Och allt vatten som jag lagt där bakom väggen helt oväntat kommer som jävla tegelstenar och slår ner mig, rätt ner i backen. Jag kunde inte andas, jag hann inte känna efter, utan allt bara slog mig som en tio meter hög flodvåg medan jag stod och kollade åt andra hållet. Helt oförberedd samtidigt som jag borde varit så jävla förberedd. Men som jag skrev tidigare så har jag under hela mitt liv varit van med att lösa saker på egen hand. Men här tog det stopp även för mig. Har fått höra att jag "gått in i väggen", att jag blivit utbränd och att jag tagit sönder mig själv. Men helt ärligt så vet jag inte vad det är. Jag vet bara att jag har haft den värsta perioden i mitt liv. Jag vet att så många andra i världen har det värre. Men nu skriver jag bara utifrån mig själv och det jag gått igenom.
 
Jag kan i efterhand säga att det verkligen inte har varit värt det. Det har inte varit värt att slita så jävla hårt för att i slutändan må såhär. Att dagligen gå runt med ångest. Att få panikångest. Att ha en tegelstenar på bröstet. Att vakna i tårar. Att behöva tänka efter för att komma ihåg att andas. Att inte vilja gå ur sängen. Att inte längre kunna äta. Att inte kunna sova mer än några timmar per natt. Att bara ligga och glo i taket samtidigt som jag känner mig så jävla värdelös och usel. Känslan av att jag gjort något riktigt vidrigt som får samvetet att vilja explodera. Att kroppen ger signaler jag aldrig upplevt tidigare. Det känns som att någon har tagit tag i mig och vridit ut mig som en gammal disktrasa. Bara så jävla utmattad och tom. Svårt att sätta ord på det, när jag knappt förstår vad det är som har hänt. Det stör mig bara så otroligt mycket att jag inte mår bra, när jag har så mycket fint omkring mig.
 
Jag vet iallafall att många går igenom liknande saker. Jag vet också att det kommer bli bättre. Jag vet att jag har världens bästa familj som har funnits vid min sida mer än någonsin. Jag har även helt fantastiska vänner och kollegor som har lyssnat och funnits där. Ni är verkligen guld värda allihoppa. Jag är så obeskrivligt jävla tacksam. I dagsläget så tar jag nu en sak i taget. Jag kan nog framstå som lite frånvarande och disträ, men jag försöker bara hitta tillbaka till mig själv. Jag har sagt ifrån mig mycket jobb och lägger väldigt mycket fokus på mig själv och det som får mig att må bra. Jag gör det som känns bra för dagen och lyssnar på signaler från kroppen och speciellt huvudet. Vissa dagar har varit bra, andra har varit tuffare. Jag märker iallafall att det faktiskt blir bättre. Samtidigt förstår jag att det kommer ta tid, eftersom jag under långt tid har byggt upp detta. Men jag vet att det kommer bli bra, det kommer lösa sig.
 
Till dig som nu har tagit dig igenom hela texten, tack. Tack för att du tog dig tiden att läsa. Jag vet inte hur tydlig texten är eller hur bra den förstås. Men ur mitt perspektiv, från mitt huvud, så är det min bästa förklaring just nu.
Jag har verkligen en stor förståelse för att människor dagligen går igenom så mycket värre saker. Jag hoppas verkligen att det inte framstår som en snyfthistoria. Detta är bara min berättelse. Verkligen tusen tack till alla som ställt upp genom detta. Kommer aldrig kunna tacka er nog.
 
Ta hand om varandra och framförallt er själva<3!
 
 

not over

Det är bara så sjukt jävla jobbigt när det aldrig kan gå lite lätt för en gångs skull. Men hur skulle livet se ut då. Ja vill bara ha dehär lilla. ❤