Två steg fram och ett stort steg bak

Att gå och lägga sig med ångest, att vakna med ångest, att leva med ångest". En livsstil jag levde för ca 7 månader sen. 

Men igår påväg till gymmet så smög det sig på igen. Känslan av att inte få ner luft i lungorna och du låter andningen gå snabbare och snabbare. Kräks kryper upp gör halsstrupen och du får huka dig. Paniken sprider sig, tårarna trycks fram tills det tillslut inte finns några känslor kvar. Det blir en total tömning av känslor och kroppen misshandlas från insidan. Det är inget jag på något sätt har saknat, så när jag kände att det kom smygandes fick jag panik. 

Det första som händer är att jag vill fly, jag vill springa där ifrån, bort från ångesten, men jag vet inte vart jag vill. Bara bort. Men andra insikten blev att ta upp telefonen och ringa min syster, och det är jag så jävla stolt över att jag gjorde. Att jag faktiskt lyckades stanna upp mitt i denna kaos och tänka en logisk tanke. Det är inte helt vanligt när skiten sätter igång. 

Men jag ringde iallafall min syster, som jag är så otroligt tacksam över att jag har. Efter det släppte paniken, ångesten var kvar men själva paniken hade lämnat min kropp. 

Jag hade väl på känn att de skulle komma, ja känner själv att jag haft de lite kämpigt den senaste månaden, men jag har isolerat mig ganska mycket med de tankarna. Dessutom har min "gräns" blivit bra mycket kortare och det fick jag ett tydligt tecken på nu. 

Så idag medan Sebastian är och jobbar så är jag ute hos mina föräldrar på landet. Det är helt fantastiskt vårväder och jag sitter ute i en hästhage lutad mot en sten med Cisco. Idag ligger fokus på att andas och åter igen andas. Jag vägrar att falla tillbaka i samma utbrändhetshål igen, och jag vet att jag denna gång har närmare än vad jag hade första gången. Så det är extra viktigt att jag bara stannar upp och försöker få ro i mig själv.

Ha en toppendag och helg fina ni, och ta för tusan hand om varandra ❤ pussar och kramar! 


Cisco ❤