Ett självförtroende längre ner än i botten

Hej på er, ni som trotts utebliven uppdatering kollar in här. 

Jag känner ett stort behov av att skriva av mig. Jag har så mycket som snurrar i mitt huvud och jag vet inte hur jag ska hantera dessa tankar. Tankarna som i grund och botten handlar om mitt självförtroende.  
Hur jag ser ut, vad jag har på mig, vilka val jag gör, va folk tänker när de ser mig, tänker jag rätt, tänker jag fel, varför känner jag som jag gör, varför vaknar jag med ångest, varför tvekar jag på varenda ord som lämnar min mun. Mitt huvud är KAOS. 
Det känns som att jag stiftar mellan två personer. Ena sekunden är jag hon som bestämt sig, hon som ska våga stå på dig, älska sig själv, strunta i vad andra tänker, vara trygg i sig själv och njuta av varje dag, kasta ångesten i väggen.
Nästa sekund fallerar allt.  Vem är jag, hur ser jag ut? Undra vad alla tänker? Hur otränad är jag inte ?  Jag låter ångesten och paniken ta över mitt liv...
De gör mig så fruktansvärt jävla förbannad att jag låter dessa osäkra tankar ta över mitt huvud. Så tredje sekunden bestämmer jag mig igen - nu måste ja skärpa till mig. 

Och såhär har mina senaste veckor varit. Ett ständigt pendlade mellan två tankesätt som gör mig så fruktansvärt slutkörd. Att HELA TIDEN reflektera över sig själv och sitt självförtroende kräver otroligt mycket energi. Det blir som en psykisk misshandel som pågår varje dag, från mig själv - mot mig själv. 

Ett exempel. Jag har precis bytt gym, från 24/7, till mfc. Ångesten över att vara på ett nytt gym är otalig, MEN det är något jag vill göra och jag valde att ge mig en rejäl utmaning och köra. Sebbe har varit med mig dom gångerna jag varit där. Men idag, när jag var ensam hemma och i behov av att träna, så drog jag istället till 24/7. För jag vågade inte. Ångesten i min mage tog över och jag klarade inte av tanken att gå till mfc själv. 
Väl på 24/7 möttes jag av Marcus - en kompis sen tidigare som tränar på mfc
, men som städar på de andra gymmet. Och när jag nu skulle förklara för han hur det kommer sig att jag gick dit, kom tårarna krypandes. Jag blir så besviken och ledsen att jag är så trasig i mitt tänk. Jag fick ett par peppande ord, som jag uppskattar så mycket. Men som vi båda kom fram till - att när man har skadat sig själv så pass, att ens egna självtänk blir helt skevt, då har man en hel del att arbeta på och en rejäl väg att gå.  

Det kan till och med komma tillbaka tankar från när jag var yngre och jämt fick höra att jag inte hade någon röv.  Några "kompisar" kunde skratta åt mig och ett par dagar i veckan påpeka min obefintliga rumpa - som jag inte alls reflekterat över innan. Jag kan säga er att dom orden finns med mig än idag. Jag vet inte hur många gånger jag frågat Sebastian om "Min rumpa ser liiite större ut Va?" Och han gång på gång säger hur fin han tycker den är. Men ändå, lika jävla fan, finns tänket kvar i huvudet. Varje gång jag har en spegel nära, tittar jag och reflekterar över de. Jag tar tusentals kort där jag putar lite extra för att kanske tyckas se någon skillnad.

Det här är bara ett av tusentals exempel. Men något jag också vill säga, är att jag ger mig FAN på att de kommer bli bättre, och vissa dagar märks de. Jag är säker på att det kommer bli bra, jag kommer växa mig stark i mig själv. Jag har världens finaste familj och S som hjälper mig sååå mycket. Oerhört tacksam över dessa människor, så de finns inte ord. ❤

Ta hand om varandra. Vi är alla fantastiska och älskvärda på våra egna små vis. Många kramar och pussar ❤!

Frida

Du är världens finaste Erika! Du är så jävla grym och inspirerande för en annan! U go girl!😘❤❤❤